Vi känner varandra hon och jag. Hon vet när jag mår dåligt och jag vet när hon behöver vara ensam en stund. Vi ger varandra det utrymme vi båda vet att vi behöver. Samtidigt är passionen intensiv och glödhet när vi är tillsammans. Jag älskar när hon sitter i mina skjortor och skriver. Hon sitter på golvet mitt bland papper och kaffekoppar och är så där koncentrerad som bara hon kan vara. Jag älskar det där lilla vecket hon får vid näsroten när hon tänker.

När jag kommer hem från jobbet skrattar hon alltid åt min rufsiga frisyr och eländiga blick, frågar om världen gått under och ger mig en kram och en kyss. Sen skrattar vi båda och jag korkar upp en flaska vin. Sen kan vi sitta i timmar framför tv:n och bara prata och skratta. Hon förundras alltid över mina konstiga tankar om livet men båda vet att hon har sina mörkar perioder då hon inte heller vet varför hon ska kliva upp ur sängen.

Lever vi på lånad tid? Jag vet inte. Men på söndagsmorgonen när vi inte kliver upp ur sängen förrän sent på eftermiddagen och då bara för att hämta kaffe, då bryr vi oss inte. När hon ligger där med sitt långa bruna hår över kudden och sitt vackra leende så vet jag att det är hon och jag, åtminstone just nu.

Mitt favoritögonblick på dagen är ändå när hon sitter i endast skjorta med gitarren i sin famn och spelar ett nytt stycke hon precis skrivit. Då vet jag, jag älskar dig.

Så mycket vettiga tankar jag har haft om min samtid i dag. Så mycket tankar som nu inte finns längre. För jag har alltid varit bättre på att tänka än att komma ihåg.

Om man håller sig nykter så kan man få uppleva så mycket mer som människa. Men jag känner behov av alkohol hela tiden. Alla blir gamla till slut och dör. Varför måste det vara så?

Jag lever. För första gången på flera veckor känns det som att jag finns. Jag vet inte hur många dagar jag har suttit i den här soffan och funderat på livet nu. Många dagar har det blivit. Jag tror inte jag har blivit klokare, men ändå, jag är klar med det nu. För den här gången, that is. Jag kommer att ruttna i den här lägenheten om jag inte får komma härifrån snart. Jag måste komma ifrån den här stan. Rastlös som vanligt. Jag är trött, så trött. Snart somnar jag och vaknar inte nå mer. Jag är bara en skugga av mitt forna jag. Ingen energi, ingen livsglädje.

Favoritstunden på dagen har kommit, stunden där jag får ligga i min varma säng och lyssna på min älskade musik. Jag har blandat Au Revoir Simone, Ane Brun, Cat Power och Angus & Julia Stone på en spellista. Det blir inte mycket bättre än så.

Det finns vissa saker som får mig att må bra. Mamma och T. Vänner jag tycker om. Bra musik, rödvin och pizza.

När jag blir stor ska jag bo i ett stort hus med en stor gård. Det ska inte finnas några hur i närheten. I huset ska det finnas vinkällare, öppen spis, bastu och ett stort bibliotek. Jag ska ha en stor bil och ett gevär.

På min drömbegravning sitter alla mina vänner och lyssnar på mina favoritlåtar och försöker tolka dem på samma sätt som jag en gång gjorde. Mamma och T ska vara glada och känna lättnad över att jag äntligen har fått komma till ett bättre ställe där folk förstår mig. Folk ska sitta och prata om deras bästa Archerminnen och själv kommer jag sväva ovanför er och se till att ni har det kul. Det var ju det enda jag egentligen ville.

Mamma och T. Jag älskar er gränslöst.

Jorden kan faktiskt gå under.

Vad spelar saker och ting för roll när man ändå ska dö?

Det spelar ingen roll hur ägget ser ut. Det viktigaste är hur fågeln flyger.

Idag har jag varit ute en gång och köpt pizza. Resten av dagen har spenderats i soffan. Kikat på Take Ivy-bilder och drömt mig tillbaka till ett liv i madrass-shorts, loafers, Ivy league-frisyr, oversizade button down-skjortor. Jag har runda glasögon och weejuns i regnet.

Som alla vet så finns det nya pengar och gamla pengar. Ingen vill vara nyrik osv.

Men så finns det ju en kategori till nämligen inga pengar och den är absolut sämst kan jag lova. Jag har själv studerat den på när håll i alldeles för många år.

Ibland slänger jag ur mig dumma saker. Det är nog för att jag ofta säger det folk vill höra. Fast ibland sätter jag mig i oerhört dumma situationer. Jag har försökt vara tyst ibland i perioder, men så slappnar jag av och så börjar jag igen och sen får jag ångest och äter piller som ger mig huvudvärk, då går jag och lägger mig och så vaknar jag och så börjar allt om igen.

Jag avskyr när jag tänker fel. Jag har tänkt fel i så många år nu. Jag tänker sällan på vad som är bäst på lång sikt utan ofta bara på vad som gynnar mig på kort sikt. Och så då denna självömkan, denna patetiska jävla självömkan som har förföljt mig sedan länge. Som äter upp mig inifrån och som hindrar mig från att gå framåt i livet och utvecklas. Mina inre demoner hånskrattar. När jag är 67 år och ligger på dödsbädden så kommer jag ångra det mesta. Troligtvis lever jag inte så länge. Det mörka rummet låser in mig tidigare än så. Det mörka rummet där man inte får träffa sina änglaliknande förfäder utan där det bara är mörkt. Sen är det mörkt i tusen år, då jorden exploderar. Det kommer vara mörkt ändå.

Ensamheten har jag alltid sökt. Faktiskt så länge jag kan minnas. Ändå är det ensamheten jag fruktar när jag står ensam i mitt fönster och tittar ned på ödsliga gatan, det är så den kallas. Alla gator jag någonsin bott på kallas ödsliga gatan.

Och ja, du är min bästa och ja, jag tycker om dig hur mycket som helst.

Fast ibland gör druvorna i strupen att jag tänker fel och då tänker jag att det kanske inte blir våra händer som kramas på verandan i det varma landet, där vi sitter i våra gungstolar och dricker lemonad.

Men jag vill, tro inget annat. Men du vet, det finns så många hinder på vägen. Men jag vill att vi sitter där när vi är gamla. Vi pratar om livet som vi känner till det. Gamla minnen och vänner som somnat. Ibland kommer vänner som fortfarande är i livet och hälsar på oss. Det är alltid lika trevligt. Men mest löser vi korsord, klagar och ser om varandra. När vi dör, så gör vi det tillsammans.

Mitt tvådagars skäggstubb levde verkligen i manlig symbios. Jag fylldes med lust och skrek till de dansanta änglarna i lustgården: "Det här är mitt liv. Kom bara, kom!"

Sen gick huden på min kind sönder och hakan fylldes med blod och livet blev svart. Igen.

Om jag inte blir mer tillgänglig för livet, så kommer min själ dö 100 år tidigare än mitt hjärta slutar slå.

Människan är så otroligt liten på jorden. Istället för att ha ångest för att man inte är född i rätt familj och inte har rätt liv så måste man uppskatta det man har och ta tillvara på det på bästa möjliga sätt. Helt enkelt att förstå sin egen litenhet.

G har afrokrull. HAHAHAHAHA!!

Men du, om allt inte går som det är meningen, alltså om saker och ting inte går som det jag vill att det ska gå. Vad gör man då?

När de spelar den finaste låten på radion, men man kan ändå inte bry sig.

Vem ska bry sig då?

Ingen, ingen, ingen

Och ingen är det som bryr sig heller. Fast det är det, men man måste söka sig dit själv. Och det är inte lätt, det är fan inte lätt.

VERKLIGEN INTE LÄTT!

G, lova mig en sak. Bli aldrig för nära vän med mig. Antingen kommer jag att såra dig eller så kommer allt att gå åt helvete...

Det kan vara vin som någon gång i framtiden tar livet av mig.

Jag får aldrig glömma att jag hade ett val och det var att inte dricka.

Det här med att dricka vin har två vägar. Antingen blir du full och glad eller så blir du som jag är nu. Full och apatisk. Och lite illamående. Jag vet att jag kommer att vara ganska bakfull i morgon.

Fast G, du har verkligen inte ofta rätt. Jag har inte heller alltid rätt. Men visst fan har jag rätt oftare än du.

Fast det är svårt, fastän jag knappt klarar av livet, så vet jag troligtvis mer om vad livet handlar om än något annat.

Jag vet hur man skapar ett bra liv, men jag har inte verktyget att skapa det själv. Eller så har jag verktygen, men vet egentligen inte hur man skapar ett "bra" liv.

Varför spelar detta någon roll? Vem har rätt och vem har fel? Vissa människor tycker vissa saker är svåra, vissa tycker de sakerna är lätta. Fast de människorna som tycker allting är lätt måste ha något i huvudet som är speciellt. De ser inte motgångar, bara möjligheter.

Och jag hatar er ALLA!

Alla ni som låter vanliga människor vara utanför.

Alltså människor som inte ger mig uppmärksamhet hela tiden!

Fan för er! Jag hatar er så in i helvete! Så in i helvete!

Vin, kvinnor och sång, Fast minus kvinnor och sång.

Vin, vin, vin

Det är inte människorna runt omkring som formar människans personlighet, det är ensamheten.

Det blåser så mycket att jag tror trädet utanför mitt fönster har gått sönder.

Som vanligt är det inte killen i sängen som har skrivit texten, men det är han som tycker synd om sig själv.

Den här boken har jag fått av X. Den bästa av den bästa.

Jag har mina principer, och om du inte gillar dem så har jag andra.

Och JA, jag älskar dig!

Jag hoppas du kan hjälpa mig genom och runt alla världens problem som finns runt hörnet.

Om jag kommer leva eller om jag kommer dö?

Nu ska jag äta piller.

Boken i sin helhet läses endast av: Mamma, F, T, P, A, G, H.

Ni kunde inte rädda mig, men det var ni som gjorde livet värt att leva. Och jag älskar er alla förutsättningslöst.

Archie 23/11

Känslor som blir besannade..

eller inte..