Jag lever. För första gången på flera veckor känns det som att jag finns. Jag vet inte hur många dagar jag har suttit i den här soffan och funderat på livet nu. Många dagar har det blivit. Jag tror inte jag har blivit klokare, men ändå, jag är klar med det nu. För den här gången, that is. Jag kommer att ruttna i den här lägenheten om jag inte får komma härifrån snart. Jag måste komma ifrån den här stan. Rastlös som vanligt. Jag är trött, så trött. Snart somnar jag och vaknar inte nå mer. Jag är bara en skugga av mitt forna jag. Ingen energi, ingen livsglädje.