Jag avskyr när jag tänker fel. Jag har tänkt fel i så många år nu. Jag tänker sällan på vad som är bäst på lång sikt utan ofta bara på vad som gynnar mig på kort sikt. Och så då denna självömkan, denna patetiska jävla självömkan som har förföljt mig sedan länge. Som äter upp mig inifrån och som hindrar mig från att gå framåt i livet och utvecklas. Mina inre demoner hånskrattar. När jag är 67 år och ligger på dödsbädden så kommer jag ångra det mesta. Troligtvis lever jag inte så länge. Det mörka rummet låser in mig tidigare än så. Det mörka rummet där man inte får träffa sina änglaliknande förfäder utan där det bara är mörkt. Sen är det mörkt i tusen år, då jorden exploderar. Det kommer vara mörkt ändå.